Från Nationalencyklopedin
”Eftersom kunskaper i kristendomens huvudstycken var en förutsättning för äktenskap föregicks lysningen i äldre tid av ett förhör hos prästen. Detta förhör försvann under 1800-talet liksom den tidigare allmänna uppfattningen att lysning skulle äga rum ”på ny”, dvs. när månen var i tilltagande, en regel som dock i vissa konservativa bygder var märkbar ännu på 1930-talet.
I ett vanligt talesätt hette det att fästfolket ”ramlat ner från predikstolen” eller ”brutit benen” när det lyst för dem. I mellersta Sverige, liksom i Finland, konkretiserades detta genom att släktingar och vänner gav dem en miniatyrkäpp och en liten krycka, antingen i ädel metall, järn eller trä, ibland bara klippt av papper. Gåvan åtföljdes av ett kryckebrev med lustiga och/eller spefulla rim. I en del bygder (Dalarna med angränsande landskap, norra Småland och södra Östergötland) reste man framför fästmöns gård två krycketräd eller kryckor, avskalade men med toppruskan kvar, vilka släpades fram av ett uppsluppet krycketåg med musik och allehanda skämtsamheter. Denna sed, även kallad kryckeståt eller kryckedragning (eller björkdragning, om trädet var en björk) och ibland förlagd till bröllopet, anses inte ha särskilt hög ålder och är i t.ex. Dalarna ännu fullt levande.
I borgerliga kretsar uppkom de tre lysningsmottagningarna under lysningssöndagarna, den första avsedd för de närmaste släktingarna, den andra för nära vänner och lite avlägsnare släktingar, den tredje för bekanta, en sed som fortlevt även sedan lysningen som rättsligt begrepp avskaffats men numera oftast inskränkt till en enda mottagning.
I äldre tid brukade fästmön i samband med tredje lysningsdagen gå fästmögång för att tigga bidrag till det nya hemmet (mindre vanlig var en motsvarande fästmansgång). En liknande tanke låg bakom seden med lysningspresenter, som började införas tillsammans med lysningsmottagningarna vid 1800-talets mitt, tidigast i urbana miljöer i Mellansverige.”